^^

Saga och Sanning. Vad finns det att prata om? Allt! Och något ska jag prata om på mitt svenska nationella tal. Så vad ska man välja?
Det mesta kan ju knytas till Saga och Sanning. Min mamma berättade sagor för mig när jag var liten, och sanning... jaa allting har ju med sanning att göra. Varför ljuger man för sig själv istället för att se sanningen i ögat, varför ljuger man för andra? Det finns så mycket att prata om så man blir galen.

Ibland när jag tänker tillbaka på när man var liten så känns det nästan som det var en saga. Man var fri att göra vad man vill, inga krav och inga förväntningar. Och så hade jag dig, min bästa vän. Du var som min extramormor och bästa vän på samma gång. Jag minns alla turer till stallet och bada i sjön. Minns kudden jag alltid fick sitta på när du skjutsade mig på din cykel, den var blå med gröna prickar. Cykeln var vit. Minns hur jag alltid fick dricka Smiley-läsk ur en kaffekopp, och fick alltid socker i och låtsades att jag drack kaffe.
Glasskålen med stenar som du kunde berätta om i evigheter, hur du hade hittat dom på en vacker öde strand någonstans i världen, men att det bara var slipade glasbitar som förvandlats till diamanter. Du sa att om man lyssnade riktigt noga så kunde man höra havet i burken, havet påminner mig om dig. Vid havet är jag nära dig, jag kan se dig sitta där med din kaffekopp och titta på småfåglarna samtidigt som du smuttade på kaffet. Du lös upp lika mycket varje gång jag kom över, det var det första jag gjorde på morgonen, hann knappt få i mig någon frukost. Och jag blev lika arg varje gång mamma bad mig ta med lillasyster, du var min. Bara min och ingen annans. Du älskade när jag kom över, vi kunde sitta i timmar och göra djur av kottar och tändstickor, eller leka med dina stenar, rita med pennorna från din guldiga ask. Det är en dag jag minns speciellt. Den dagen då det regnade. Det öste ner, blixtrade och åskade, Du sa att jag inte fick gå hem genom skogen, ifall blixten skulle slå ner, att jag skulle stanna tills det lagt sig. Det blev strömavbrott och jag blev rädd. Men du lugnade ner mig och sa att så länge man är inomhus så är det ingen fara. Du tände ett ljus och tog fram din guldiga ask med alla pennor i, sen satt vi och ritade tills att strömmen kom tillbaka och stormen lagt sig, sen gick du med mig hem.
Och en dag bara försvann du, jag förstod inte varför. Jag fick veta att du hade cancer, jag förstod inte var det betydde. Jag fick inte hälsa på dig på sjukhuset, du ville inte att jag skulle se dig svag, du ville inte att jag skulle se min stödpelare rasa. Idag är jag tacksam för det. Men då förståd jag inte varför, varför fick jag inte träffa dig?

Sen en dag försvann du för gott. Cancern tog dig ifrån mig, sakta men säkert. Kudden, stenarna och guldasken förlorade sin glans, du var borta. Kudden har jag kvar, jag fick inget annat. Ett bråk om huset sen var allt borta. Alla minnen, borta med vinden. Till och med småfåglarna försvann, tror dom kände på sig att du inte var där. Huset förlorade sin glans...