^^

Soo, var och såg Sex and the City igår, otroligt bra film må jag säga, och det säger jag inte bara för att jag e tjej, den var riktigt bra. Det var en scen jag gillade speciellt mycket, när "St Louise" såg sitt ex komma in genom dörren. Det är något speciellt med "Ex-moments". Även om det inte sker i en film så stannar världen av på något sätt. Och den stereotypa scenen från det romantiska dramat kommer till liv. Allt går plötsligt lite i slow motion och musiken stannar av. Man tittar på varann och leendet faller lite, och kvar blir något snett halvdant leende som säger "en gång var det du och jag". Det facinerar mig hur dom lyckas fånga den känslan lika bra på film. Spelar egentligen ingen roll hur länge man har varit ifrån varann, den minen kommer alltid fram, det är som ett hemligt tecken som säger "vi vet nått som inte ni vet". Ungefär som i mellanstadiet, då man stolt delade en hemlighet med sin tjejkompis, och var otroligt mallig över att man var den enda som visste. Man delade något heligt, något som bara var vårt, något som fick en att känna sig speciell.
Kommer den där blicken alltid finnas där, den lite tragiska men ändå mysiga blicken som bara två människor kan dela?
Eller bleknar den med tiden, precis som minnena. Fadar till svartvitt och sen slutar som ett slitet fotografi man behåller i sin plånbok. En liten del av känslan som alltid stannar kvar. En hel period av ens liv samlat i ett foto. Eller i ett leende.

Blir aldrig klok på förhållanden egentligen, kan ingen skriva en jävla manual för dom glömde nog att installera min i tillverkningen. "Manual till lyckat förhållande, Del 1". När jag kommer på tricket, så lovar jag att berätta ^^
Eller är hemligheten bakom ett lyckat förhållande att misslyckas? Nu börjar jag snurra in mig för mycket i min egen hjärna. Neej, lika bra att lägga tankarna på hyllan, jag tänker vänta på manualen, för jag orkar fan inte skriva den.


Over and Out
Straight from Headquarters!